Att tala som en bok
22 februari 1998 16:30, Permalänk
Är det odelat positivt att säga om någon att hon talar som en bok? Jag tror inte det. En delbetydelse är visserligen att personen i fråga kan mycket och har inhämtat boklig lärdom. Men där finns också ett inslag av att hon uttrycker sig formellt och skriftspråkligt också i tal och samtal, och det är sällan positivt.
En av UNT:s läsare har uppmärksammat att uttalet av vissa ord blivit alltmer bokstavsnära, dvs. småord och ändelser uttalas precis som de skrivs, inte med de talspråksformer som tidigare varit det normala. Ett exempel är ordet och, som numera mycket ofta uttalas med ett hörbart k-ljud, inte som å vilket är det naturliga i obetonad ställning i tal som i [du å ja]. Även ändelser, t.ex. -or i ett ord som flickor, uttalas ofta bokstavsnära. Däremot gäller det bokstavsnära uttalet inte andra vanliga ord, t.ex. dig och mig. Man säger fortfarande dej och mej och även säjer, inte säger. Vad kan det här bero på?
Forskare som har studerat hur språket förändrats under 1900-talet framhåller att talspråk och skriftspråk har påverkat varandra. Det är lätt att se spår av att talspråket påverkat skriften: meningarna har blivit kortare, de långa och krångliga orden färre och kortare (men därmed inte alltid lättare att förstå!) och ordformer som tidigare betraktats som vardagliga har fått plats i vårdat skriftspråk. Ska är t.ex. accepterat som alternativ till skall. Detta är bl.a. en frukt av demokratiseringen och av att allt fler tar del av det offentliga skriftliga samtalet i medier och på annat sätt.
Påverkan mellan tal och skrift är emellertid ömsesidig. I vårt skriftspråkliga samhälle ökar kraven på att kunna skriva bra, och det blir också allt viktigare att snabbt och säkert kunna ta till sig olika sorters skriven text. Därmed kommer också talet att påverkas av skriften. Uttalet blir som vi sett i en del fall mer bokstavsnära. Om de djupare orsakerna till att detta gäller vissa ord mer än andra kan man bara spekulera, vilket kan vara intressant nog.
Ett skäl till att välja ett bokstavsnära uttal kan vara strävan efter korrekthet, en föreställning om att det "riktiga" språket är det skrivna och att talspråkets alla former är "fel". I linje med den förklaringen går mångas önskemål om att mej och dej ska accepteras som allmän skriftspråksform. Dithän har det inte gått; det är viktigt att slå vakt om de stilistiska variationer som ligger i att vissa talspråksformer i skrift kan användas för att slå an en viss ton eller för att återge dialog.
En förklaring som har med utbildning att göra innebär att njutbar högläsning ägnas allt mindre uppmärksamhet. När en skicklig skådespelare läser en text, har hon arbetat mycket med att få texten att leva och andas, just genom att frasering och uttal följer det talade språkets uttrycksfullhet. Tänk t.ex. på starka litterära upplevelser som förmedlats via radio eller kassettband! Leif Zern har skrivit en artikel i Moderna tider, september 1998, där han reflekterar över det ibland märkliga uttal han han hört i påannonseringar och nyhetsförmedling i radio och TV. Inte bara ett bokstavsnära uttal stör, menar han, utan också en betoning, en satsmelodi, som skymmer budskapet. Ibland tycks varje ord vara betonat och innebörden blir då obegriplig. Är det trängseln i informationsflödet, kampen om att göra sin röst hörd, som leder till att kraften i det levande, talade språket missbrukas?
