Montenegrin eller?
22 februari 1998 16:33, Permalänk
"Montenegrinerna äro ett ståtligt, vackert, synnerligen tappert och krigiskt folk med enkla seder". Detta citat är från Nordisk familjebok, "Uggleboken" 1913. Nu när denna benämning aktualiserats frågar Gunnar Lindgren varför han inte förliker sig med benämningen montenegriner. Huvudskälet är nog att det är ett formellt rätt unikt inbyggarnamn med detta -in. De andra exemplen gäller inte befolkningen i vad som är eller varit nationer utan mer omfattande områden, som levantin - Levanten, östra Medelhavets kustområde. Annars har -in andra funktioner: "ideologitillhörig" benediktin, "yrke" rabbin, egenskapsbärare blondin. Generellt sägs personbetecknande -in vara "föga frekvent".
Bidragande till reaktionen är att vi utgår från ett geografiskt namn, Montenegro, av ovanlig modell. (Gunnar Lindgrens etymologiförslag - italiensk, närmare bestämt venetiansk form av Crna gora (Svarta berget) - är för övrigt riktig.) I Nordiska språksekretariatets Statsnavne og nationalitetsord (1994) finns bara sex nationsnamn som liksom Montenegro slutar på -o och då växlar befolkningsnamnen: Lesotho - lesothier, Marocko - marockan, Monaco - monegask, Togo - togoles. Men inget -in-namn.
Vilka alternativ står då till buds för inbyggarnamn och vad vore möjligt för Montenegro? Vi har -an som i bolivian, men främst vid nationsnamn på -a; -are som i irländare och alternativt belgare; -(i)er främst till nationsnamn på -ien som indier, alternativt belgier och med annan grund gambier; kortformer som jugoslav. Den förväntade formen vore -ier eftersom den är vanligast för inbyggarnamn med nära 70 exempel i Statsnavne. När jag fick Lindgrens brev läste jag montenegrier och det berodde inte bara på dålig läslampa utan väl så mycket på vad jag väntade mig. Lindgren påpekar också att varianten montenegrer, är omöjlig, på grund av de missriktade associationerna.
Som synes en irrationell samling. Irrationella exempel kan vi dock finna även på närmare håll. Vi talar om stockholmare men malmöit och om sörmlänning men östgöte. Mot den bakgrunden är det inte underligt att en udda form som montenegrin dyker upp. För övrigt, som inledningscitatet visar, ingen dagsfärsk skapelse tillkommen under journalistisk stress. Vi kan också följa ordformen längre tillbaka. Svenska Akademiens ordbok har som tidigaste exempel plural montenegriner, 1823, och singular montenegrin liksom alternativt montenegrinare, 1853.
För att få en bakgrund till -in, bland annat i inbyggarnamn, bör vi se på andra språk. De olika typerna av in-ord har ofta motsvarigheter både i engelska, tyska och franska, t ex ty Benediktiner och fr blondine. Ytterst går de alla tillbaka på ett latinskt -inus, t ex benedictinus. Montenegros invånare faller in i mönstret: eng, fr montenegrin(e), ty Montenegriner. Vi har alltså en sameuropeisk bakgrund till denna tämligen unika ordform. Men en fråga kvarstår, varför just montenegrin kommit in i svenskt språkbruk och blivit kvar utan att konkurreras ut av andra mer frekventa ordbildningsmönster.
